alexandra sandström

Första dagen på ett helt nytt år... Som alltid sitter man å tänker och drömmer sig bort..
"Det här året, just det här året, kommer bli det bästa någonsin" Orden som kommer varje nyårsafton.

Visst, man vill ju att året ska vara helt perfekt, men man uppskattar knappast sina medgångar om man inte får vara med om motgångarna. Eller?
Ska berätta vad jag sa när min syster ville höra det bästa & sämsta med år 2007, även vad jag ville ha annorlunda nu kommande år...

Bästa: Att jag hittade tillbaks till Robban, tryggheten jag har hos honom, den är nåt jag verkligen behöver.

Sämsta: (Minns inte riktigt vad jag sa) Men jag tycker att mitt sätt varit väldigt sämst 2007, jag har kört på lite väl egoistiskt på många fronter.

Annorlunda inför 2008: Inte ge upp för lätt, se till att orka ta tag i saker och ting.. Fast man är jävligt trött på dom, det lönar sig i slutändan...

Min nyårsafton var i alla fall jättelyckad! :)
Åt fin middag med Rob, mamma och pappa. Det var supermysigt! På kvällen gick vi hem till Emil, där det bara var 2 personer som visste jag hade kommit hem, så det var riktigt roligt att bara dyka upp och överraska. :)
Som Emil sa: " Du kan va festens secret guest"

Att på 12 slaget få en kyss av Rob och få ett gott nytt år, och få inse att jag har ett helt år att se fram emot med honom, det var härligt! Allt med honom känns superbra, visst ska man inte ta ut något i förskott, jag försöker ta allt lite i taget, så kan man inte låta bli att planera framåt.. :)

Utan att önsketänka om ett underbart, problemfritt 2008 ser jag fram emot att i alla fall få vara med om allt som kommer. För jag vet att, oavsett om det är positivt eller negativt, kommer hinna hända en hel del :)

Jag saknar dig... Den tanken kommer jag inte ifrån.
Men..? Hur många chanser får man egentligen? Jag kan inte förvänta mig en ny chans så fort jag känner för det, vad fan tänker jag med!?
...
Men ändå, det känns annorlunda nu.
Hur berättar jag för dig? När Jag är den som sårade dig så djupt, förstörde så mycket?
Kan man ens be om ursäkt för det, skulle du ens vilja förlåta mig, ännu mer, vara beredd att försöka igen?
Känner mig om Sveriges största svin som ens har mage att tänka på att fråga om en ny chans.

Om jag ändå visste vad och hur du kände.
Jag saknar dig saknar dig saknar dig.
Reflexer från förr sitter fortfarande kvar när jag träffar dig, att sträcka ut min hand efter din, eller bara slänga armarna runt dig.
Sen kommer jag på, du är egentligen värd så mycket mer.
Vågar jag söka efter en ny chans hos dig?

Förstår inte själv hur många tankar jag hann gå igenom med mig själv, i samband med åskan.
Ju mer det dundrade, desto mer ökade känslan av ensamhet, trots att jag visste var min familj var. Liksom tänk om det händer dom någonting? Om de skulle försvinna.
Vad händer med mig då? Hur skulle mitt liv se ut då?
Sen blev jag trött på att tänka och skickade upp allt till åskan, som dundrade till galet mycket och sen åkte vidare för att låta någon annan få rensa ur huvudet.
Själv somnade jag till ljudet av regn mot fönstret...

" Är du lycklig? "
Frågan jag svarade, "Självklart" på.
Men sen började jag såklart tänka. Vad innebär det att vara lycklig? Kortvarig lycka för mig kan vara, att jag får ett leende av en främling jag möter, att solen lyser just dagen till ära, att jag känner mig fin för en stund.
Men vad är det då som verkligen räknas för den verkliga lyckan? Måste man ha perfekt pojkvän, perfekta vänner och bo i ett perfekt hus, med perfekta kläder på en perfekt kropp?
Eller kan det kanske räcka med att man trivs med sin familj, att det finns en gemenskap. Ett tryggt hem att gå till när det börjar regna kanske?

Ja, jag vet inte jag...