Åskan - ensamhet
Förstår inte själv hur många tankar jag hann gå igenom med mig själv, i samband med åskan.
Ju mer det dundrade, desto mer ökade känslan av ensamhet, trots att jag visste var min familj var. Liksom tänk om det händer dom någonting? Om de skulle försvinna.
Vad händer med mig då? Hur skulle mitt liv se ut då?
Sen blev jag trött på att tänka och skickade upp allt till åskan, som dundrade till galet mycket och sen åkte vidare för att låta någon annan få rensa ur huvudet.
Själv somnade jag till ljudet av regn mot fönstret...
" Är du lycklig? "
Frågan jag svarade, "Självklart" på.
Men sen började jag såklart tänka. Vad innebär det att vara lycklig? Kortvarig lycka för mig kan vara, att jag får ett leende av en främling jag möter, att solen lyser just dagen till ära, att jag känner mig fin för en stund.
Men vad är det då som verkligen räknas för den verkliga lyckan? Måste man ha perfekt pojkvän, perfekta vänner och bo i ett perfekt hus, med perfekta kläder på en perfekt kropp?
Eller kan det kanske räcka med att man trivs med sin familj, att det finns en gemenskap. Ett tryggt hem att gå till när det börjar regna kanske?
Ja, jag vet inte jag...
