alexandra sandström

Jag vet inte ut eller in jag får.. panik tror jag!
Jag vill inte ha det såhär, nejnej, inte. Bara våga eller acceptera som de är, jag veeeet inte
HATA DET ;(

Ja, varför kan jag inte bara få känna yes, här har vi Dig, lycka. ?
Få känna just Det, vara helt säker på att dig vill jag leva med.
visst kanske de inte blir så, men liksom känna det så, få känslan besvarad också...
är det mej det är fel på ? försöker jag för mycket, tror jag hittar känslan , men har
letat så mycket så jag vågar inte satsa för jag inser att det kommer visa sig vara inbillning.
- När händer det mig?
- När du slutar leta.

Jag kan bara inte, ständigt beroende av någon slags dos av känslan, liten eller minimal, det spelar ingen roll.
Jag behöver den! Men såhär man jag inte hålla på...

Jag vågar helt enkelt inte ta steget och hoppa, även om jag vet att jag kanske kan hamna nånstans där jag innerst inne vill vara. jag vågar bara inte

Japp.
Blir jag bortprioriterad till slut? Hur länge har jag inte gått och väntat på att vi skulle åka, längtat som fan efter det, men nej du måste tänka på dig själv också, förlåt jag glömde det.
Menar inget illa menjag har sett framemot det i hur länge som helst nu.
aja jag får väl prioriteras bort spillerill

Jag gick igenom en fas, tur jag inte hann göra nåt egentligen. Skulle inte velat skada igen..
Inte velat göra fel igen nej.
Trivs nog såhär ändå, för nu i alla fall.
Får se vad som händer å sker i livet.
Thats it